teaspjuths.blogg.se

Under tiden som min mamma låg på sjukhus hade jag svårt att förstå vad som faktsikt skulle hända. Trots att hon var ur medvetande och låg i respirator så slog inte tanken mig tillräckligt hårt att hon faktiskt kunde dö. Det är ju min mamma liksom, någon man tror alltid ska finnas hos en. 
Jag såg ju hur hon liksom försvann ifrån sin kropp, mer och mer ju fler dagar som gick. Men något inom mig, någon sorts försvarsmekanism sa till mig ändå, att min mamma hon kommer inte att dö. Det var liksom ingenting jag väntade mig. Delvis tror jag att det beror på att det var min största mardröm. Efter att ha förlorat min moster och sett vad mina älskade kusiner gått igenom tillsammans med resten av min familj kunde jag heller inte tänka mig att det skulle drabba oss igen. Jag skulle verkligen inte kunna tänka mig något värre, för om hon skulle dö så skulle ju jag också dö. Hur skulle jag kunna klara mig utan min mamma? 
Dagen min mamma somnade in så var jag och min syster tillsammans med resten av min familj. Vi tog alla ett gemensamt farväl, men även ett enskilt. Jag minns att jag låg jämte henne och sjöng hennes favoritlåt för henne, och efter det talade jag om för henne hur mycket jag älskar henne, och att det var okej för henne att släppa taget. Att sedan resa sig och gå där ifrån var det svåraste jag behövt att gå igenom och förmodligen det svåraste jag kommer behöva att gå igenom. 

I rummet när vi skulle ta våra sista farväl så var det "enklare" än vad jag trodde. När jag skulle säga henne hejdå så var det inte hon. Man märkte liksom att själen inte var kvar. 

I början kände jag bara tomhet. Inget annat än tomhet fanns inom min kropp.
Jag var konstant ledsen (vilket inte är speciellt konstigt). Jag minns också att vid flera tillfällen fick jag fysiskt ont. Jag trodde att jag var döende flera gånger och fick någon sorts panikattack där jag bara skrek, grät och skakade på grund utav smärtan i kroppen och i sinnet. 
Vad höll kvar mig på jorden? Tyngdlagen?

Efter att mamma försvann trodde jag aldrig att jag skulle kunna fortsätta jobba, gå i skolan, träna, ha kul och skratta, ens le. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara människa igen. För hur skulle jag kunna njuta av livets goda sidor när min mamma bara fick leva i 39 år? Varför skulle jag få skratta och vara glad när hon inte ens får leva?
Jag tror inte att detta är ett ovanligt sätt att tänka på efter att man förlorat någon som står en så nära. Jag menar, en mamma är någon man vill ha hos sig, och inte minst behöver, längre än 16 år.

Men ju längre tid som går, ju mer växer jag och lär mig att se tillbaka på den tiden vi fick tillsammans och glädjas åt den, istället för att sörja den tiden vi inte fick. 
Men självklart kommer de dagar då jag bara vill ligga i sängen, kolla på bilder och gråta. Dom kommer oftare än vad ni vet. 
Jag vet att min mamma aldrig skulle vilja att jag ska lägga min tid på att vara ledsen över henne. Jag vet att min mamma vill att jag ska tänka på henne med glädje och lycka, och jag vet att hon är stolt över mig för att jag tagit mig dit jag är idag, på egen hand.

Men min enda önskan är att idag på morsdag, så når detta budskap på något sätt når fram till henne, så att min älskade mamma kan få veta att jag aldrig hade klarat av att förlora henne, om hon inte format mig till den jag är. 

Hur många meningar jag än försöker bilda så är det svårt att hitta ord som ens passar in med mina tankar och känslor, men här är ett försök.

Jag önskar att jag visste vad som skulle hända, så att jag hade fått ta ett riktigt avsked och berätta för dig mamma hur mycket du betyder för mig. Jag tror inte att du visste att du var den bästa mamman man kunnat önska sig, och ibland visste jag nog inte det själv. Det är något som jag tycker är jobbigt än idag, att du kanske inte förstod, att du var helt fantastisk. 
Mamma du lärde mig allt förutom hur jag ska kunna leva utan dig. Men tack vare all villkorslös kärlek, alla minnen, alla skratt, tårar och hinder står jag stadigt på marken, utav fler orsaker än bara tyngdlagen. Jag står kvar här tack vare dig. Jag förlåter dig för alla misstag och jag vill tacka dig för allt jag inte hann tacka dig för. Jag vill be om ursäkt för att jag inte uppskattade dig då jag borde gjort det. Jag vill berätta för dig hur mycket jag litade på dig och att jag älskar dig mer än livet självt. Jag vill också att du ska veta att jag är lycklig, att jag mår bra och att jag är starkare än vad jag trodde. Du är min största förebild trots att jag vet alla dina skavanker och snedsteg. Du var du och det räckte alltid till för mig, även att jag inte alltid visade det. Har så svårt att förstå att tiden tagit slut. Så mycket som vi skulle göra, men nu finns inga dagar kvar. Men jag vet att när allting känns tomt och när hoppet försöker fly, så har jag min fina ängel som vakar över mig. Du är alltid nära.   

 Det svåraste för mig ha varit att förlora den som alltid trott på mig och alltid stöttat mig och mina beslut till 100 procent. Man lär sig att leva med det, men vissa dagar är smärtan lika stark som den var just den dagen hon gick bort. Och jag kommer aldrig att sluta önska att du fanns kvar mycket längre. Jag saknar dig och jag tänker på dig varje dag.